Fascinerande

Idag  hade vi en riktigt trivsam eftermiddag med iPads och appen ”Den förlorade staden”. De som ville fick vara med oavsett ålder – våra barn är ju i ålder från 7-11 år så det blir lite blandat. 15 barn ville vara med – lagom många tycker jag. Jag höll en liten genomgång av appen på storbild och sen fick de sätta igång. Jag hade kravet att man skulle arbeta två och två – eller fler. Alla gillade inte det till att börja med men efter en kvart ungefär börja det lysa i ögonen även hos de mest motsträviga. De ändrade sig helt och hållet – det var ju ”skitkul” att jobba ihop och leta tillsammans.

Det är i det här läget jag stannar upp och blir så fascinerad!

Här sitter ungar i par – vissa par var en femteklassare ihop med en förstaklassare – helt egna val av spelpartner, alla hittade någon direkt utan kiv och bråk. Alla var istället inbjudande. Endast en kille satt ensam men det gick över strax – nästa barn som kom in i rummet blev genast ditkallad av den ensamme  – ”Kom – du kan vara med mig” – två helt olika killar som aldrig lekt ihop förut!!

Det bubblar av energi i rummet – alla jobbar febrilt – de läser för varandra utan att jag behöver påpeka det, de diskuterar, de funderar högt,  de räknar på fingrar om det behövs och de delar med sig av det de lär sig vartefter. Om de inte fattar så frågar de, jag hjälper till så gott jag hinner och kan – men ibland får jag be dem fråga en annan grupp som klarat det problemet. Inga problem alla är generösa och hjälpsamma (vilket jag gärna berömmer dem för eftersom det är förmågor vi hittills arbetat med 🙂  ). Det jag behöver påpeka emellanåt är att man måste läsa igen om man inte kommer vidare – och det märker jag att en del har dåligt tålamod med, men när vi hjälpts åt en stund är de snart igång med samma energi igen.

Hur kommer det sig att detta energibubbel dyker upp så fort iPads kommer fram – men är så svårt att hitta fram till i annat under skoldagen – eller i andra fritidsaktiviteter också för all del? Vart tar alla konflikter vägen just då? Hur kommer det sig att killen i trean glatt vill att den lille knatten i år ett ska komma till hans sida här, när de annars aldrig ens skulle titta åt varandra? De jobbade ihop – det vill jag lova, den lille var lika delaktig som den store, även om den store fick läsa högt men det gjordes utan att han ens verkade reflekterade över det….

Det är så häftigt att se och delta i en sån stund att jag bara inte kan låta bli att längta efter nästa gång!

Annonser

Lämna en kommentar

Filed under Uncategorized

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s